Är franska bokomslag stilrena eller tråkiga?

Sätt tre skrivande personer i ett rum och en diskussion om bokomslag kommer förr eller senare. Det går att vända och vrida på bokomslag i oändlighet. Inte minst eftersom åsikterna går isär om vad som är snyggt och säljande.

Jag har haft förmånen att under olika perioder av mitt liv leva i andra länder med tillgång till andra boktraditioner. Det är självklart att generalisera att tala om svenska, franska och brittiska bokomslag eftersom variationen mellan genrer är större än mellan länder. Men nu gör jag det i alla fall.
Jag har svårt sätta fingret på vad som utmärker brittiska bokomslag mer än att de lockar mig till köp. Att gå in i en Waterstone’s innebär förutom att jag blir på bra humör att jag nästan alltid vandrar ut genom dörren med en svart påse i handen. Köpglädjen kanske beror på att Waterstone’s är en renodlad bokaffär, böckerna är inte gömda bakom pennor, spel och vykort utan det är trave upp och trave ner med böcker med färgstarka bokomslag som säger att jag måste köpa dem.

De franska böckerna däremot står kvar i hyllorna. En starkt bidragande orsak är att min franska är usel. Jag köper tidningar ibland som jag långsamt stavar mig igenom men böcker tar för lång tid. Ibland går jag dock runt i franska bokhandlare, tittar på bokomslagen och letar efter särdrag och inspiration.

Det jag noterat är följande.

1. En del böcker ser ut som rena akademiska avhandlingar. Den översta bilden är exempelvis tagen på Carrefour (vanlig mataffär). Kan ni tänka er böcker i kassan på Ica i benvitt med bara titel och författarnamn? De skulle i och för sig sticka ut. 
2. Ryggens färg berättar vilken genre boken tillhör. Alla böcker med vita ryggar är romaner och alla böcker med svart rygg är deckare. 
3. Stilen där en del av framsidan består av ett vitt fält där författarnamnet är skrivet är ganska vanlig (men inte allenarådande). 
4. Om det inte redan är ett band på bokomslaget så sätts ett rött eller blått band på runt boken. 
5. Klassiker ges också ut inbundna i fina skinnband (de förvarades i ett låst skåp med glasdörr). 

När jag första gången klev in i en fransk bokhandel var det något av en chock. Jag tyckte att bokomslagen var extremt tråkiga. Ett par år senare har jag delvis modifierat min uppfattning. Jag har fortfarande svårt för de helt enfärgade bokomslagen men jag ser klara poänger med de andra.

Jag vet inte om det beror på tillvänjning, på att jag börjar bli gammal och tycker det är lättläst med stora bokstäver i kontrasterande färger eller på att jag helt enkelt tänker att det där ser inte alltför svårt ut att göra.

Jag arbetar med ett par manus som jag har som ambition att ge ut som e-böcker och jag tänker att ett bokomslag i fransk tradition kan jag göra själv. En bild som är relevant till innehållet och ett vitt fält med titel och författarnamn i svart – det borde inte vara alltför komplicerat. Och om jag behöver ta hjälp så är det ett snabbt jobb och därmed blir det inte alltför dyrt. Inte för att jag på något sätt vill göra bokomslagsdesigners arbetslösa, men det krävs stora upplagor för att ett dyrt bokomslag ska gå ihop. Dessutom tänker jag att den ”franska typen” av bokomslag fungerar hyfsat som ikon i nätbokhandlare och på en e-bok.

De har kanske en poäng fransmännen. Vad tycker ni, är franska bokomslag stilrena eller tråkiga?