Det bästa med att skriva ”Mitt Provence” var att jag fick anledning att göra en del resor jag länge velat göra. En av de häftigaste upplevelserna var att vandra bland ockrabergen i Luberon. På något sätt blir upplevelsen större och mer verklig, om man aktivt går i ett område, än om man bara tittar på det på avstånd.
Medan jag testar ost och utforskar vandringsleder (samt distansjobbar en del för Medtech4Health) så klarar sig mina böcker utmärkt på egen hand på Bokmässan. Fyra av dem säljs i två olika montrar i år.
Jag har väntat länge på att få se mina böcker i flygplatsshoppen. Men nu har det hänt och jag går vidare mot nästa mål, att få klart ”Strövtåg runt Antibes” och ”Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm”. Här berättar jag hur det går med skrivandet, varför det tar tid och hur du som läser kan peppa mig.
Har man en blogg som heter Tomatsallad, är flitig tomatodlare och gillar att handla på franska marknader så är ju en marknadsbild med tomater given i en kalender. Den här bilden är från Bandol och på bilden finns flera av mina favoritsorter.
Snabbaste sättet att skapa sig en författarkarriär är möjligen att hoppa på alla drev och skriva korta, fyndiga och tillspetsade krönikor utan alltför starka krav på faktakoll. Det ligger dock inte för mig, jag hoppas därför på att det finns en alternativ väg, om än långsammare.
Jag blir väldigt sugen på att åka till Aix en Provence, ströva upp till katedralen och beställa en fransk kaffe när jag ser den här bilden. Någon som får samma känsla eller är det bara jag?
Mitt första besök i Almedalen var en positiv upplevelse präglat av framtidsoptimism och bra lagarbete. Intensiva men givande dagar. På vissa sätt bättre än Bokmässan, som jag på förhand jämförde Almedalen med.
Månadens bild är tagen på baksidan av Cap d’Antibes med utsikt in mot den bukt där badorten Juan les Pins är byggd. I ”Strövtåg runt Antibes” har jag tagit med Juan les Pins som ett exempel på den glada mellankrigstiden när amerikanerna tog över från britterna som trendsättare på Côte d’Azur.
Medan jag brottas med frågor som hur jag snitsigt ska sammanfatta vad jag gör, sprida mina böcker till läsare, balansera tid som läggs på betalda uppdrag med skrivandet så känns frågan om färg på bokryggar befriande enkel och avkopplande. Vad sägs om en solrosgul, en midnattsblå och en smultronfärgad nästa år?
När jag hittade Rue des Teinturiers, eller målarnas gata, i Avignon blev jag entusiastisk. Gatan visade sig vara ännu finare än den bild jag skapat utifrån de beskrivningar jag hade läst. Det som gör gatan så speciell är att halva är väg och halva är vattendrag med många vattenhjul. Däremellan växer lummiga plataner. Det är också gott om pittoreska gångbroar varav flera går till kyrkor, kapell och privata bostäder på vattensidan.