Dag 2 i böljorna – jag fattar vad det handlar om

”Igår var som att börja åka skidor i röd eller svart pist. Idag blir det kanske grön.” Så inledde Niklas, dagens nya instruktör morgonens genomgång av olika vågtyper. Det lät ju väldigt lovande! (Sedan vet jag inte riktigt vad han hade läst för väderrapport, YR spådde 16 m/s vilket ju är lägre än 18 m/s men kanske inte avsevärt lägre…).

Vi fick i alla fall lära oss att Hoddevik är bra surfställe just för att det inte finns några öar och sådant utanför. För att få bra vågor krävs stora vattenmassor. Surfare vill ha långt mellan vågorna. Gärna höga också men framförallt långt mellan dem (vattenmassan och energin i vågorna blir större då).

Efter genomgången blev det bråttom bråttom. På en kvart skulle vi i våtdräkterna. Kändes som en helt omöjligt deadline och i ett försök att inte bli totalt efter rationaliserade jag bort att peta i linser. Igår hade jag ändå bara två linser ett kort tag och resten av surfsessionen en lins. Men en lins var klart bättre än ingen insåg jag senare. Utan linser var det svårt att se andra surfare och undvika vara i vägen. Jag kubbade som en galning i vattnet för att flytta på mig. (I den mån det nu överhuvudtaget går att springa i lår- till midjehögt strömmande vatten).

 Men jag går visst händelserna i förväg. När vi kom ner så såg vågorna inte riktigt lika eländiga ut som igår och det var lättare bära ner brädan (antagligen för att jag fått en längre och smalare så jag faktiskt nådde runt den). Sedan hoppade vi i vattnet, det kom en våg och jag kände skräcken. Två vågor senare vände jag och rusade in till land igen.

Satte mig ner, andades en stund och så gick jag ut igen och tänkte att nä, nu går jag bara ut och plaskar lite. Håller mig nära stranden och låtsas att jag badar och gillar det här. Det var betydligt trevligare och jag slutade hyperventilera varje gång det kom en våg mot mig. Men vattnet strömmade lite åt alla möjliga håll och det var supertung att röra sig i en bestämt riktning så ganska snart var jag helt slut och knatade in till land igen. Vickan övertalade mig att gå ut igen och tog hand om min kamera (den röda pricken är jag och ser ni att jag är på väg utåt). När jag var trött bytte vi plats och jag fotade henne (hon höll sig mer på brädan så det blev bättre bilder). Medan jag satt där fick jag en pälsklädd kompis. Började frysa, trots den pälsklädda kompisen och funderade på om jag skulle lägga ner verksamheten för dagen. Men kände mig bara trött och sliten, inte fullständigt slut så jag tänkte att en gång till skulle jag ut.

Knallade iväg ut. Tog det rätt lugnt. Plötsligt kom det en monstervåg och totalt sköljde över mig. Fötterna trasslade in sig i linan och jag bottnade inte. Bakifrån kom en ännu större våg. Piss och skit tänkte jag, den där vill jag inte ha över mig, slänge mig upp på brädan fortare än jag rört mig på flera dagar och började frenetiskt paddla in mot stranden igen. SVOSCH! Plötsligt surfade jag fram!!! Det gick så fort att jag först efter en stund fattade vad som hände.

Självklart ville jag inte ge upp nu utan vände direkt utåt igen. Elin tipsade mig om att gå med brädan åt fel håll. Då slapp jag lägga tid på att vända brädan när jag kommit ut en bit (och minskade ner sannolikheten för att trassla in båda benen i snöret). Efter att detta fallit på plats ville jag såklart aldrig gå ur vattnet igen. Ut och in, ut och in. Nu fattar jag vad allt snack handlat om. Nästa steg är att lyckas ställa sig upp. Och eventuellt våga sig ut till de gröna vågorna.

Jag vann en surfbräda och en surfresa med Lapoint till Norge av Binero på WebCoast. För att se alla inlägg från resan, klicka här.