Referat: Tidningen Skrivas kryssning 2013

Monika Fagerholm skriver råmanus till en roman på en månad men sedan skriver hon om varje sida hundra gånger varför det är långa mellanrum mellan böckerna. Jag borde tänkt på det när jag i ett svagt ögonblick sa att jo det är klart jag kan förvandla mitt maratontwittrande från tidningen Skrivas kryssning till ett blogginlägg. Att live-twittra från ett event handlar mest om att knappra ner sina anteckningar i mobilen i 140-teckens-sjok. Det är inte alltför komplicerat så länge det finns tillgång till en elkontakt (helst en som inte innebär att man får stå upp hela konferensen). Men att förvandla en massa tweets till ett vettigt blogginlägg är ungefär samma process som att redigera ett råmanus till en bok. Det är lite snabbare då omfånget är mindre men ändå många timmars arbete. Som någon form av kompromiss har jag gjort ett referat av mina lätt redigerade tweets från #skrivakryss.

Tidningen Skrivas kryssning

Det praktiska först. Kryssningen ägde rum söndag kväll till måndag eftermiddag. På samma båt hade DN en kryssning med inriktning läsande snarare än skrivande varför det lär ha kryllat av kända författare på båten. Nu hann jag inte knalla runt så värst mycket på båten eller beundra utsikten över Stockholms skärgård för programmet var späckat.

Något som jag tyckte var slående var hur sociala alla resenärer var. Redan i bussen på väg från Slussen kom jag i samspråk med ett gäng kulturtanter och detta fortsatte i incheckningskön, i hyttkorridorer och under alla pauser och måltider. Det ensamma geniet var inte med på den här resan utan det var skrivande människor av alla åldrar som brann för att prata med andra om sitt skrivande. Verkligen roligt och en av huvudbehållningarna med resan.

Och med detta tänker jag övergå till referat av programpunkterna.

Introduktion av föreläsarna

Efter ett glas mousserande och en baguette introducerades alla föredragshållarna under söndagskvällen. Följande knackade jag ner i Evernote.

Torbjörn Flygt gjorde supersuccé med Underdog för 12 år sedan. Kom från ingenstans? Nej inte alls. Första åren så umgicks han inte med andra författare och uppfann hjulet på egen hand. Blev inte så bra och han kommer berätta om hur han lärde sig hantverket.

Monika Fagerholm är inte så förtjust i ordet hantverk. Hon tycker att skriva är en lek. Learning by doing. Hon har läst många böcker där hantverket är rätt men där boken är död. MF har inte en metod som passar alla. Det gäller att ha skinn på näsan nog att hålla fast vid sin modell. Hennes är kaosenergi.

Sören Bondesson Legendarisk skrivcoach som hjälpt bland andra Åsa Larsson och Jens Lapidus. De tjänar bra. Han ska tala om hur man inte ska göra… Han brukar lära ut hur man ska göra och sedan gör han själv tvärtom. Han blev Augustnominerad för ett par år sedan men det tjänade han inget på då det var poesi.

Sara Kadefors har skrivit i alla genrer. Hennes föredrag handlar om att våga tro på att man har något att berätta. Hitta sitt sätt att skriva utan att härma idoler. Hon har aldrig läst någon bok eller kurs men skriver romaner, krönikor och tv-manus. Hon är Augustprisbelönad för ungdomsromanen Sandor Slash Ida som var hennes andra försök att skriva en bok.

Svante Weyler bidrar med förlagsperspektivet. Han var tidigare chef på Norstedts men driver numera eget förlag. Har haft på sig varenda hatt man kan ha i bokbranschen och då är man antingen erfaren eller en klant som han själv uttryckte det. Förlagen får 10 000 obeställda manus per år varav 1-2 promille ges ut. Det är en smula perverst att ägna sig åt att säga nej så ofta men i gengäld så roligt att få säga ja.

Dag Öhrlund. Tidningen Skrivas ständige krönikör firade nyligen 40 år som skribent. Varför hjälpa andra? Jo för att jag är så arg hela tiden. 95 % av det jag skrivit är skit och det var rätt att jag blev refuserad.

Paneldiskussion med skrivardoktorerna

Ann Ljungberg, Johanna Wistrand, Sören Bondesson och Dag Öhrlund tog plats på scen och svarade på frågor från publiken.

Vanliga anledningar till att boken aldrig blir klar?

Ann: Perfektionism/vill vara duktig. Kan yttra sig i att börja varje dag med att redigera första sidan istället för att skriva på.

Johanna: Hinder från omgivningen, typ att man måste städa och ta hand om sin man först. Detta kan spegla en omedveten rädsla för att ta plats.

Sören: Finns många stopp, exempelvis när det första ruset lagt sig, runt sidan 27. Man överför lite om det man skriver om. Man ledsnar på sin huvudperson. Man ledsnar på hela skiten. Det är inte så kul vara Sören Bondeson varje dag.

Dag: om man inte skriver varje dag så går det åt helvete. Disciplin och noggrann planering, ett detaljerat synopsis, behövs.

Hur många bihistorier måste man ha?

Dag: En roman är som en tågresa från Sthlm till Malmö. Stickspår fungerar så länge de återkommer till huvudspåret men om du svänger av till Mullsjö och stannar där funkar det inte.

Johanna tog upp Ebba Ranges bok Kristalläpplet som exempel. När Ebba anlitade Johanna som författarcoach fick hon veta att ett stickspår inte fungerade. Hon tog bort det men det slutade med att hon skrev en roman av det som från början var ett stickspår.

Någon glömt vem: Man måste dock inte ha sidohistorier bara för att det står det i skrivböcker.

Ann: En metod kan helt enkelt vara att fråga dina karaktärer vart de vill gå.

Följebrev?

Weyler: vill inte ha följebrev, bara ha kontaktuppgifter. Vill aldrig veta vad författare ville m manuset.

Cliffhangers i faktaböcker?

Bör en cliffhanger avsluta en scen?

Johanna: Sammanfattningar och ”i nästa kapitel så går jag igenom följande kan fungera”.

Sören: överdriv inte cliffhangers. Finns böcker som da Vinci-koden som har dem överallt. Ofta är de konstruerade. De naturliga är bra. De är ofta inte vid stupet.

Ann: varning för cliffhangers av typen ”aldrig kunde han ana att detta var sista dagen han skulle se Elsa i livet” – den skriver folk på näsan.

Dag: vad är definitionen på cliffhanger? ”Knackar på dörren” kan också skapa nyfikenhet att läsa vidare.

Sören: gå in och går ur scenen. Gör detta på olika sätt. Börja inte alla scener m naturbeskrivning.

Flygt: Astrid Lindgren refuserade Barbro Lindgren med orden att vara kapitel ska vara en egen historia.

Synopsis eller ej?

Ann: Fay Weldon skriver först tema för boken och 200 frågor, sedan ägnar hon tiden åt att besvara frågorna.

Dag: Japanska författare avpassar sina kapitel till tunnelbanestationer. Läsarna ska hinna läsa ut kapitlen mellan tunnelbanestationer. Kul enligt Dag som gillar noveller.

Dag: Att sätta sig och vänta på en trollfé med inspiration är ingen idé. Den som är i badhuset och bytt till badbyxor sätter sig inte tre timmar på läktaren och tittar på poolen först, han eller hon hoppar i och börjar simma.

Metaforer?

Sören: Metafor plus metafor blir som att äta tårta, till slut blir det inte gott.

Johanna: Vissa läsare gillar metaforer.

Ann: Gå inte loss med synonymlexikonet.

Hur viktig är research?

Dag: lägger nästa lika mkt tid på research som skrivandet. Han har ett stall av poliser, domare, rättstekniker med mera som han konsulterar. Så fort han är klar med ett kapitel går det på remiss. Han är ex-journalist och tycker att i hans bok ska allt vara rätt. Det finns 10 eller 20 000 poliser och de blir galna om detaljer är fel.

Buffémiddag

Därefter var det en sen men trevlig middag (med lite dålig innehållsförteckning för allergiker). När middagen stängde spreds deltagarna runt båten. Några minglade iväg till Barbados spelning, vad andra gjorde vet jag inte riktigt så noga men jag hade ett Viktigt Möte med en kudde i min hytt.

Jag hann i alla fall notera att det var en helt magisk kväll att glida runt på havet i fullmånens sken (en mening jag lagt till bara för att förklara förekomsten av den här bilden som jag gillar. Att fullmånen råkar saknas på bilden beror på att jag hade rationaliserat och nöjt mig med ett objektiv, makrot).

På morgonen hann jag precis upp på däck för att vinka adjö innan vi lämnade Åland.

Torbjörn Flygt – Hur jag ”blev” författare

7 romaner 2 barnböcker. Föräldrar i bokbranschen och alltid stor tillgång till böcker hemma. Författardrömmen kom i 10-årsåldern. Var med på Bokens dagar i Malmö, stjärnor på scen och stor fest. Hans bild av författaryrket var alltså att läsa böcker och att se stjärnor på scenen, att det var hårt arbete däremellan visste han inte.

I början väntade han på att historierna skulle komma till honom. Han hörde att man skulle åka iväg och skriva så han lånade hus i skärgården. Där packade han upp skrivmaskin (för hjältarna skrev på maskin). Han hade problem med att få ergonomisk rätt sittställning och ägnade hela sommaren åt att leta efter den perfekta skrivställningen. (Det här var en mycket underhållande bit).

Började kopiera författare han beundrade (fick aldrig kläm på om han tyckte det var en bra eller dålig metod lära sig skriva på).

Flygt är skåning och träffade Björn Ranelid på den tiden han bara var Björn och inte Ranelid med hela svenska folket. Flygt kunde inget om litteratur men hade precis läst en Hemmingwaybiografi och kunde slänga sig med James Joyce sa att och Scott och Zelda Fitzgerald brottade med samma problem. Björn lär ha sagt att det var roligt att fika med en person som han kunde prata litteratur med. Han föreslog också att Flygt skulle välja en ort till sin roman och börja där. Det gjorde Flygt och därifrån kom sedan hela hans roman om främlingsfientlighet.

Nästa steg i sin författarutbildning var att Flygt gjorde en SWAT-analys där han listade allt han trodde en författare behövde kunna som dialog, naturskildringar etc och sedan satte plus eller minus beroende på om det var hans styrka eller svaghet. Det blev mest minus. Han satsade på sina styrkor.

Han var ändå inte nöjd. När han var på författaruppläsningar och skulle läsa ur sina egna texter gillade han det inte. Han ville skriva som han talar istället med alla infall.

Jobbade heltid som fackboksredaktör. Var frustrerad. Började på utbildning i litterär gestaltning. Alla andra hade lång erfarenhet av att ta emot feedback från olika skrivutbildningar. Utom han som tog all feedback personligt.

Flygt började nu på en annan bok (Underdog). En bok han länge haft idén till men som han sparat vilket han var glad för. Till Underdog började han med att han gjorde en tidslinje över de tio år som boken skulle utspela sig. Han skrev in alla typer av händelser som skett under de åren. Filmer, val, sportresultat med mera. Sedan la han till vad som skulle hända med karaktärerna. Ett visst datum tog en person studenten exempelvis. Läsaren behöver inte veta allt om dina karaktärer men du måste det. Exempelvis huvudpersonernas kompisars föräldrars yrken. Det står överhuvudtaget inte i boken men du som författare behöver veta det för unga personer påverkas av sin hemmiljö.

Först när han hade allt detta nedskrivet började hans skriva på boken. Flygt: ju hårdare jag strukturerat min historia i förväg, ju friare har jag känt mig är jag ska skriva. Jag kan flöda hur jag vill för jag vet vart historien tar vägen.

Flygt börjar skriva slutet och skriver första meningen allra sist. Han sparar sina favoritkapitel till dagar när det går trögt att skriva som morötter.

Monika Fagerholm – gå till det som bränner!

Om Flygt var strukturerad och talade sig varm för synopsis var Monika Fagerholm precis tvärtom. Synopsis ger Fagerholm nervsammanbrott. Nu var Fagerholm intressant att lyssna på ändå. Här kommer lite blandade anteckningar från hennes pass.

Doris Lessing sa give it a name and a place. Ditt skrivande. Skriv varje dag. Betyder inte varje dag, kan vara varannan eller var tredje.

Fagerholm: Litteratur handlar om liv. Vad bränner för dig? Får du ner det på papper? Litteratur handlar inte om ord. Det spelar ingen roll hur lång tid det tar dig att skriva första råmanuset. Finns inget som är finare. Alla är olika. Kaosenergi är min metod. Om det inte fungerar för dig, skyll inte på mig för det är bara min metod.

Fagerholm: Tänk inte text, tänk värld. Då kommer vi bort från att litteratur handlar om ord. Vi vill få ord på det som det inte finns ord för.

Skrivandets 3C är Craft, Creativity och Chaos. Detta översatte hon som craft är hantverket, skriv kontinuerligt. Creativity och kreativitet är modeord men i hennes värld möjlighet. Kaos är skapande.

Fagerholm: börja inte stryka för tidigt. Du kan inte skriva den perfekta romen, försök inte för det blir bara halvmesyr som ingen är intresserad av. Bättre med ett stolt misslyckande.

Fagerholm: Gör en arbetsfördelning, viss tid använder du till att skriva råmanus. Tänk då karta och space och inte ord och skriv om det som bränner för er. När du skriver råmanus ska du ägna dig till 100% åt råmanuset. Därefter ägnar du 100% åt att genom skrivandet undersöka vad du gjort och sedan 100% till att göra text av det. Separata steg.

Det finns inget patent på när man ska låta någon läsa ert manus. Men låt inte förlagen vara första läsare. Skriv, skriv, skriv. Hon nämnde också skatmetoden, att samla på allt som glimmar.

Sören Bondeson – Vägen till romanen

Efter att två Augustprisvinnare (Fagerholm 2005 med Den amerikanska flickan och Flygt 2001 med Underdog) talat om sina skrivmetoder som inte liknade varandra var det dags för skrivläraren; ingen metod är rätt eller fel så länge det blir en djäkligt bra roman. Bondeson borde veta, han har läst ungefär 40 000 texter.

Sören Bondeson inledde med att han inte tänkte berätta hur han gjort utan om hur man ska göra. Han har hjälpt flera författare som tjänar bra idag. Själv har han inte varit så bra på att följa sina egna råd (det låter inte lika kul som när han sa det).

Fallgrop 1 är perspektiv. Finns egentligen bara jag-perspektiv och tredje person. Visserligen har Torgny Lindgren ett perspektiv som är blandning av gamla testamentet och västerbottniska som är mycket starkt men det är redan taget så försök inte. Bondeson läste också en bit av Eyvind Johnson som körde med någon form av allsmäktigt perspektiv.

Men för oss vanliga dödliga gäller första person eller tredje person. Första person ger identitet och närvaro men det blir svårt med komplicerade intriger då huvudpersonen måste vara överallt. Dessutom uppenbar risk att du själv ledsnar på din berättarperson.

I deckare vanligt med olika perspektiv. En mördare som smyger omkring, någon polis och kanske någon till.

Bondeson tycker att Åsa Larsson är bra på perspektiv. Hon lägger sig nära sina personer men separerat. Först ett allmänt perspektiv i kapitel ett, i kapitel två följer vi huvudperson ett och i nästa en annan huvudperson. Men hon har bara ett perspektiv per kapitel. Hon hoppar inte plötsligt in i en städares huvud för att sedan aldrig återvända till denna städare. Detta leder till perspektivvingel vilket är en vanlig fallgrop.

Bondeson: det manliga ensamma brinnande geniet uppfanns på 1800-talet. Bokbranschen har behållit imagen men helt falsk.

Bondeson: nu ska jag förstöra er läsupplevelse och sedan gav han alla närvarande en hemläxa att läsa alla böcker tre gånger. Första gången kan ni bara läsa dem, andra gången ska ni se om ni fortfarande gillar dem och tredje gången ska ni analysera dramaturgi och perspektiv. Ni ska läsa aktivt för att ta reda på hur böckerna är uppbyggda.

Bondeson berättade att under sin litterära period läste han allt som gavs ut och jämförde sina intryck med recensioner. Detta utvecklade hans smak.

En roman har tre delar, innehåll, uppbyggnad och språket. Få författare kan leva bara på språket. Oftast krävs innehåll. Om man inte har en helt unik språkbild får man fixa en intressant komposition eller story.

Bondeson har en kompis Roffe som är fantastisk storyteller men för lat för att skriva en bok. Bra för Bondeson som kan sno hans story.

Man måste brinna för sin idé för man ska umgås med den i två-tre år. Man kan bli less på sin bok ändå, kanske less på sig själv.

Fallgrop nr 2 är persongestaltning. Persongestaltning ska ske i hela romanen. Det ska inte sitta ett CV i början och sedan inte ett ord till. Detta är svårigheten med en novell, att du har så kort tid på dig att ge en bild av dina huvudpersoner.

Persongestaltning ska ge bilder i huvudet på läsare. Det är inte film där det finns en exakt bild och så länge böcker ger bilder i huvudet på läsarna är litteraturen inte död.

Sara Kadefors – Konsten att träffa rätt

Kadefors: om man inte tycker att det man skrivit för femton år sedan är sämre än det man skriver idag så utvecklas man inte.

Kadefors kommer aldrig att nischa sig, hon följer lusten. Hon har lärt sig att hennes sätt att berätta på duger. Tilltro.

Kadefors tror det är viktigt att ha någon att diskutera sitt skrivande med. Utan sin sambo/man hade hon nog inte vågat sig på skrivande.

Kadefors: allt man gör behöver inte gå till historien, det gör det inte. Man får vara glad om någon minns det man skrivit om ett år.

Efter att ha blivit refuserad fick Kadefors en idé på konserthuset när hon lyssnade på sin mammas kör. Skrev mer på kvitton. SVT nappade och hon fick komma in och jobba med specialister. Så kom det en ny chef till avdelningen som delade upp alla manus på sitt bord i två högar och hivade den ena i soporna. Kadefors manus var i den högen.

Kadefors försörjde sig i flera år på att skriva för tv utan att få ut något vilket hon tyckte var frustrerande. Hon funderade på att starta café istället och hade sett ut en bra plats. Det var viktigt för Kadefors att få läsare till hennes texter.

Sandor Slash Ida skrev hon på a-kassa. Hon har inte dåligt samvete för det för hon har försörjt sig som författare sedan dess. Hon utgick från ett filmmanus och hade alla scener i huvudet innan hon började skriva.

Hon berättade inte för någon att hon höll på och skrev på en bok utan svarade alltid svävande på alla frågor om vad hon sysslade med. Hon kommer från ett litet samhälle utanför Göteborg där det man inte får förhäva sig. Dessutom hade det varit pinsamt om den sedan aldrig getts ut.

Sandor Slash Ida blev utgiven och den mest sålda ungdomsboken någonsin. Kan ej upprepa en sådan succé, därför skriver Kadefors nu till helt andra målgrupper.

Kadefors har flera gånger varit med om att göra filmmanus av sina romaner. Det gör hon gärna. Hon gör gärna våld på sina texter, hon tycker det ger henne en chans att göra bättre version.

Svante Weyler – Att komma genom nålsögat.

Weyler kallade sig själv för viktigpetter och det var inte så dum benämning. En underhållande sådan men jag är tacksam över att jag inte är beroende av honom för att få läsare till mina texter.

Svante Weyler var kritiker när han fick erbjudande bli förläggare. Han hoppade på eftersom man som recensent riskerar bli bitter om man är duktig.

Sakprosa som är lika välskriven som skönlitteratur är Weylers intresse. Författare som saknar målgrupp men vill bli lästa.

Weyler vill bara jobba m författare som vill ha läsare. Det är så mkt möda att skriva om man inte får belöningen att bli läst.

Att skriva för sig själv är helt ok men är inte författande.

En bra förläggare vet inte vad han letar efter förrän han snubblar över det.

Svante Weyler berättade en intressant historia om hur han gav ut Tomas Bannerheds Korparna (Augustpris 2011)

Bannerhed dök upp på förlaget med sitt manus vilket inte är särskilt populärt. Weyler frågade precis som han alltid gör om författaren skickat till flera. Bra veta om man är med i ett race eller ej. B svarade att han kom förbi för att spara porto. Han hade jobbat tio år med Korparna och hade bestämt sig för ge ut den själv om han blev refuserad eftersom han jobbat så länge med den.

En praktikant fick i uppdrag att läsa manuset om kom strax ut och sa att detta var mycket bra men kanske var hen färgad av att hen var från Markaryd. En annan person fick också läsa en bit och var också entusiastisk. Weyler hade inte alls vetat om att han letade efter en bok om en småbrukarfamilj men föll för språket i boken. Den här boken ville han ge ut. När kontraktet var färdigt och de väntade på att Bannerhed skulle komma förbi ringde författaren. Bonniers hade också hört av sig och ville ge ut den. Senare visade det sig att även Norstedt ville ha boken.

Facit har vi, boken blev årets mest omtalade bok. Weyler fortsätta berömma en annan bok med vitalt språk. Hon måste vara författare tänkte han när han läste manuset. Ett språk erövrar man och sedan har man det.Ämnen och intriger förbrukar man (författaren). Men språket. Det är skönlitteratur.

Weyler letar efter upplevelsen att det var nödvändigt för författaren att skriva boken.

Torgny Lindgren vet alla hur han låter. Men han skrev sju böcker innan han närmade sig västerbottniskan som blivit hans signum.

Att skriva böcker är det mest pretentiösa man kan göra. Det ska vara så bra att du utan att skämmas kan gå in till grannen och be honom eller henne att lägga tvåhundra kronor och tjugo timmar av sitt liv på att läsa det.

Förläggarna har blivit färre de senaste åren eftersom författarskap tar så lång tid bygga. Kan ta tjugo år innan intäkter från skönlitteratur och under tiden ska både författaren och förlaget helst försörja sig.

Förläggare är olika, gäller hitta rätt förlag säger Weyler. Gå till bokhandeln och se vem som ger ut de böcker du gillar. Inte nödvändigtvis bra komma ut på fina förlaget om man inte trivs eller säljer bra.

Förr patriarkalt förhållande, författare var trogna sitt förlag. Detta sas upp av de författare som hade möjlighet spela ut förlagen mot varandra.

Nu när han har ett litet förlag kan han vara hur subjektiv som helst. När Weyler började på Norstedts gick N inte så bra. Han fick börja m att refusera etablerade författare. Inte poppis. Inte heller roligt för författarna som blev refuserade fast de i åratal getts ut på Norstedts.

Inget är så traditionellt som spontant inskickad poesi. Weyler tror det beror på att folk läser för lite

Weyler tycker unga ska läsa den litteratur som format honom, då kan de förstå och störta honom

Klassiker – böcker som överlevt tidens. Det som var dåligt har rensats bort. Objektivt bra. Innan revolutionen underordna sig.

Om man blir refuserad, kan man återkomma efter omarbetning? Inte till Weyler eftersom han går helt på språket och det antingen finns eller inte

Dag Öhrund – Livsviktigt och dödligt allvar

Sist ut var Dag Öhrlund. Han inledde med att läsa upp en dikt om Sören Bondeson eftersom han hade fått en bok med dikter av Sören.

Öhrlund liknar skrivande vid lego. Sopa runt bitarna och lek. Var inte rädda för att lägga in av er själva. Glöm inte känslor.

Öhrlund: allt är redan skrivit, ni ska skriva en unik variation på temat. Ni måste brinna för att berätta denna historia.

Öhrlund: Brist på disciplin och bristande förståelse från omgivningen vanliga problem. Ingen ifrågasätter om någon köper ett växthus på Rusta för tretton tusen eller frågar när någon ska bli golfproffs om de köper golfklubbor. Men skrivande inte lika socialt accepterat att lägga tid eller pengar på.

Tips från Dag Öhrlund

• Ni måste hitta en plats att skriva på. (Jag antar att han inte menar mitt i bygge :-)).
• Träna skrivande hela tiden. Jag gör det med blogginlägg.
• Läs också mycket, kanske inte Weylers klassiker utan det du gillar.
• Ta hjälp. Författarcoach som sparkar er i häcken.
• Lektör. Fyra till sjutusen kr. Lektören hittar fel
• Nästa steg anlita redaktör, kostar tio till fyrtiotusen. Du får bara en chans hos Weyler o stora förlag

Öhrlund: 10 000 debutantmanus skickas t svenska förlag per år. Läs på förlagens webb vad förlagen ger ut och hur de vill ha det. Skicka inte lyrik till förlaget som bara ger ut barnböcker, det blir refuserat på ett par sekunder.

Följebrev eller inte? Weyler vill bara ha kontaktuppgift. Förlaget Gillaböcker är nästan mer intresserade av följebrev för att veta vem författaren är och om det är någon som de kan stå på scen ihop med och marknadsföra boken.

Öhrlund berättade också att boken Rötter blivit refuserad 160 gånger och drog ett antal andra exempel på kända refuseringar.

Björn Hellberg signerar 8000 böcker per år.

Öhrlund: En del böcker oerhört hajpade innan utgivning och säljs till flera länder innan någon ens har läst dem. Andra böcker är som 50 shades där alla säger ’å vad kass den var och tvåan ännu värre, för att inte tala om trean’.

That was alles från mig. Det mesta är som sagt mina egna tweets som jag klippt rakt in. Om ni undrar varför vissa personer saknas på bild beror det på att jag när de har talat har stått i ett hörn av rummet vid en elkontakt. Den som vill läsa mer kan läsa The Pernys sammanfattning.