I våras talade Mark Coker från Smashwords på Adam Helms Lecture arrangerat av Stockholms universitet och Svenska Förläggarföreningen. Föredraget går att se fram till 1 juni 2014 och jag tycker att det är obligatorisk att investera den timmen för alla som överhuvudtaget överväger ge ut en bok.
Igår var det dags för Adam Helms seminarium med titeln Självpublicering – hot eller möjlighet? En tämligen rutten titel som försöker skapa någon form av konflikt ur det faktum att det finns flera sätt att ge ut böcker på. Låt oss alla lägga vår energi på att skriva, ge ut och läsa de böcker vi gillar istället tycker jag. Men om jag lämnar rubriken åt sidan så var det en eftermiddag med ett och annat guldkorn.
Samtal och debatt
Snabbversionen är att först höll Johan Svedjedal (professor Uppsala universitet) ett inledningsanförande med historiska tillbakablickar. Därefter var det parvisa samtal ledda av litteraturforskaren Malin Nauwerck (Uppsala universitet och ledamot i Adam Helms referensgrupp).
Första paret ut var Annina Rabe (frilansande litteraturkritiker för bland annat SvD) och Lars Rambe (författare och grundare av HOI). Därefter Jonas Lennermo (Publit) ihop med Peter Norrman (Vulkan) och sist Gunnar Ardelius (författare och ordförande i Författarförbundet) och Thomas Götselius (Kulturrådet och Stockholms universitet). Det hela avslutades med en paneldebatt med frågor från publiken.
Sverker Snidare har skrivit ett bra referat av seminariet så jag behöver inte göra det utan tänker istället göra några nedslag i sådant som särskilt intresserade mig. Vilket var första och sista punkten på dagen. Professorn och moderatorn kände jag för övrigt igen från Bokmarknad i kris? Risker och möjligheter som jag var på i våras.
Förläggare = riskkapitalist
Johan Svedjedal bjöd på ett historiskt perspektiv som roade mig. För drygt 200 år sedan var det tryckaren som gör det vi idag förknippar med ett förlag det vill säga urval, försäljning och vidareförädling av varan. Boktryckaren Lars Salvius (1700-tal) rättade exempelvis språket i de böcker han tryckte utan att fråga författaren om lov. På 1810-talet började uppgifterna flytta från tryckaren till förläggaren – bokvärldens riskkapitalist eller finansiär.
Egenförläggandet var utbrett på 1800-talet. Flera av våra stora romantiker som Geijer och Almqvist var emellanåt egenförläggare. Ibland för att de inte fick någon förläggare att nappa på deras manus och ibland för att de tjänade mer pengar på att ge ut sina verk själv.
En bokhandlare i Stockholm vars namn jag inte fick med skrev på 1830-talet ner en förteckning över vilka förlag han skulle kontakta för att beställa böcker. Denna förteckning har forskarna studerat och kommit fram till att 281 av dem var egenutgivare. Jag tror att det totalt var 345 dvs 80% egenutgivare.
Vidare ser jag att jag antecknat att Författares bokmaskin gett ut 4000 författare och att AnnSofi Einarsson specialstuderat Svenska Allmogeförlaget (verksamt från 1927). Det var ett förlag där författaren stod för hela produktionskostnaden och sedan fick 50% av vinsten. Jag tror också att författaren tvingades investera i förlaget. (Edit: Efter att ha läst Lars Rambes genomgång tror jag att investeringskravet var i ett annat förlag, Andelsförlaget).
Under perioden 1916-1940 var 7% av de utgivna titlarna egenutgivna och 5% utgivna av enmansförlag med bara en eller ett fåtal titlar utgivna. Om man lägger till svenska allmogeförlaget som hade ytterligare några procent så var egenutgivningen 10-12% under den perioden.
6,2% av lyrikutgivningen kommer från Författarens bokmaskin har jag också antecknat men missat vilken tidsrymd det handlar om. I en annan studie som gällde fram till 1995 var 1/3 av all lyrikutgivning i Sverige egenutgiven.
Kalle Berglund som studerat detektivromanen 1977-2010 har visat att den berömda deckarboomen framförallt är egenutgiven. 16,5% av deckarna är egenutgivna och detta stiger i takt med att tekniken att ge ut själv har blivit bättre.
Litteraturstöd – ett industristöd
Thomas Götselius nämnde ett och annat jag tyckte var intressant angående Kulturrådets litteraturstöd. Det är ett efterhandsstöd som innebär att Kulturrådet köper en pall med böcker och skickar till folkbiblioteken. De går igenom 1500 titlar per år och ger stöd till 40-50% av de titlar de får in. Han hade aldrig läst så många egenutgivna böcker som han gör nu när han sitter i den grupp som väljer ut vilka skönlitterära titlar som ska få stöd. Och då har han en bakgrund som litteraturkritiker. Detta tangerar något som Annina Rabe nämnde. Utrymmet för recensioner i tidningarna krymper och då hamnar böcker från förlag man inte vet något om underst i högen. Hon var för övrigt noga med att poängtera att det inte är någon idé att skicka böcker till henne, det är inte hon som bestämmer vilka böcker som ska recenseras och om hon för ovanlighetens skull skulle föreslå en bok för recension skulle det inte bli hon som får uppdraget.
En person i publiken påpekade att litteraturstödet från början är ett industristöd till en krisande bransch och därmed är det avsett att stötta de stora förlagen. Götselius berättade att det står att bara de som bedriver professionell utgivning kan söka. Det är en rätt fluffig definition och i ett försök att sätta en tröskel så att inte arbetsgruppen behöver tröska igenom massor av egenutgivna böcker har de satt kravet att en marknadsförings- och utgivningsplan ska bifogas. Nu är det rätt lätt för egenutgivare att producera dessa dokument och vips är de ett förlag i Kulturrådets ögon.
Hur många egenutgivna böcker ges stöd? Det kunde inte Götselius svara på men han trodde att det var sällsynt bland skönlitteratur (bland föreningen Egenutgivarnas medlemmar känner jag bara till en person som fått det och det var för en annan författares bok som hon gav ut på sitt förlag). Egenutgiven poesi däremot får ibland litteraturstöd. Högre verkshöjd på den än skönlitteraturen enligt Thomas som fortsatte ”det finns en deckarförfattare i varje buske.” Dessa skriver om just sin buske och kan skapa en lokal marknad. De möter sina läsare och säljer sin bok. Detta tangerar något som Rambe nämnde under debatten. De författare som är mest framgångsrika (i betydelsen säljer flest böcker) hos HOI är de som har en stark lokal förankring alternativt en annan koppling till en tydlig målgrupp.
Egenutgivare är militärer
Gunnar Ardelius från Författarförbundet var en frisk fläkt som sprutade ur sig roliga citat. Exempelvis att egenutgivare verkar mest vara militärer, alla författare tror att deras bok kan sälja bättre och egenutgivare sätter press på förlagen vilket är bra för det är vad vi (Författarförbundet) gör. Han sa vidare att om 60% av våra medlemmar vore egenutgivare skulle det ställa andra krav på vad författarförbundets personal gör än idag. Författarförbundet har 13 anställda som exempelvis är jurister och ekonomer. De förhandlar å sina medlemmars räkning med en motpart som är ett förlag.
Under debatten när e-böcker kom på tal och det här med att vi väntar på att e-boksboomen ska nå Sverige så sa Ardelius bland annat att alla våra avtal är skrivna i blindo och i framtiden kommer alla kanske att ha en helikopter. Det sista ser inte riktigt lika roligt ut i skrift som det var där och då när det så tydligt anspelade på den numera klassiska frasen att alla i framtiden kommer att ha en smartphone som de kan läsa e-böcker på.
Ardelius livade upp tillställningen tycker jag. Särskilt under diskussionen om litterär kvalité. Jag håller visserligen inte med honom men tyckte det var kul när han sa att det är en välsignelse att inte förlagen ger ut allt och det kan vara skönt i efterhand att inte behöva debutera med något av sina första verk. Han talade sig varm för skrivarlinjer där man kan öva och bli bättre utan behöva tänka på fem USP (unique selling propositions) hela tiden. ”Kommersiella slagsidan” och ”också en kulturbärare” har också fastnat. Ardelius ledsnade på ordet kvalitetssäkring efter att diskussionen om litterär kvalité gått ett par varv.
Det talades mycket om hur viktiga redaktörer är. Litteraturstödsmannen nämnde att de läser många egenutgivna böcker som är lovande men så i mitten inser de att något saknas och tänker att boken hade kunnat bli bra med en redaktör.
Professorn kontrade då med att Love Almqvist hade ingen redaktör, han hade istället Malva Silverstolpes litterära salong. Det vill säga kunniga läsare som kunde hjälpa honom med feedback.
Någonstans nämndes de litterära tidskrifterna som försvunnit. Däremot pratades det mindre om sådant som tillkommit. Som nätet där alla kan skriva och diskutera böcker och läsning. Professorn var den enda som nämnde detta, han sa att trots att varenda människa idag kan publicera sig på nätet skrivs och trycks det fortfarande böcker. Det tog han som ett gott omen.
Allt går i cykler
Efteråt var det mingel och jag pratade med ett par personer om vad de tyckte om tillställningen. En tyckte att det var synd att de etablerade förlagen inte varit med i diskussionen. De är väl de som kan känna sig hotade av egenutgivning om man nu tänker på rubriken på seminariet. En annan noterade att det återigen mest är män som är med och diskuterar. Föreningen Egenutgivarna har en kvinnlig ordförande med rätt många synpunkter – kanske dags att hon (dvs undertecknad) också tar plats på scenen?
Som historienörd tyckte jag att det historiska perspektivet var roligt, allt går i cykler. Jag tycker också riskkapitalist var en bra definition av vad en förläggare är för något. Därmed tänker jag sätta punkt för mina tankar om detta seminarium och återgå till att arbeta med ett av mina bokprojekt. När jag gör det tänker jag inte i termer av litterär kvalitet och verkshöjd utan jag funderar på målgruppen och hur de ska använda boken. För det är mitt perspektiv som kommunikatör.
Gillar du något, dela det vidare eller skriv en rad. Glöm inte att prenumerera på info om nya böcker.
- Ett år runt Antibes december: karusell på fransk julmarknad - 1 december 2024
- Ett år runt Antibes november: soluppgång i Medelhavet - 1 november 2024
- Mina perspektiv på hållbarhet i industri, turism och bokbransch - 27 oktober 2024
Tack för ett intressant inlägg, kristina! Och ja! Visst borde du son ordförande för Egenutgivarna ha en självklar plats på scenen i ett sånt här sammanhang!
Tack Astrid!
Kulturrådets krav på ”professionell utgivning” har tillkommit helt nyligen och jag uppfattar det som ett sätt att hålla nere volymen titlar att bedöma. Bibliotekstjänst har agerat på samma sätt när det gäller deras recensionsverksamhet och häften som erbjuds biblioteken (en avgörande kanal för att biblioteken ska bli medvetna om ens bok). De uppfattar det som besvärande att det kommer ut så många böcker, Kulturrådet har tidigare uppskattat mångfalden men svängt.
Men i sanningens namn söks det antagligen litteraturstöd med mycket skräp. Jag skrev nyss på Snidares blogg att många egenutgivare skippar redaktören, tycker det är för dyrt eller inser inte vikten.
Göran Fagerström, Bokverket
Hej Göran,
Välkommen hit, kul att du lämnade en kommentar. Jag håller med dig och tycker det är tråkigt med Kulturrådet och BTJs attityd. Jag kan till viss mån förstå BTJ, de är ett företag och behöver tjäna pengar. Men det kunde de göra utan att förstärka rådande monopolistiska ordning att de som äger tidningar och återförsäljare är de böcker som syns, hörs, säljs och läses.
Vad gäller redaktör så har jag ju förmånen att känna rätt många egenutgivare och jag tror att det finns ett par faktorer.
1) Förlagsredaktör är en okänd yrkeskategori. Det finns inga stora amerikanska tv-serier där den snygga förlagsredaktören räddar författare från hotande katastrofer.
Lägg till att 1800-talsmyten om författaren som det ensamma geniet fortfarande odlas lite varstans så är det tämligen okänt ute i stugorna att det finns något som heter redaktör och vad de kan tänkas bidra med för något.
2) De egenutgivare (eller småförlag för den delen) som har förstått finessen med redaktör står inför nästa utmaning, att hitta en BRA redaktör.
3) Och till sist har vi den ekonomiska frågan. Den egenutgivare som vill gå runt med sin bokutgivning måste räkna. Hur många böcker kan jag sälja genom mina kanaler? Till vilket pris? Och hur många extra böcker säljer jag genom att lägga x kronor på bokomslag eller redaktör (de två dyraste posterna efter tryck). Rätt ofta blir den bittra sanningen att de inte ryms om de ska betalas till fullpris.
Väldigt intressant att det var vanligt att ge ut själv förr! Intet nytt under solen.
Men avgörande är marknadsföringen och försäljningen och att människor väljer vad de ska lägga sina pengar på. När kultursidorna skär ner på recensionerna och prioriterar kända författare är de kanske inte helt fel ute — vilken okänd författares bok köpte du sist?
Där går du direkt på kärnan Göran, vad läser du och jag? Hur väljer vi vilka böcker vi ska köpa? Om jag byter ut ’köpa’ mot ’läsa’ (för jag lånar eller får de flesta böcker jag läser) så drar jag mitt strå till stacken för att gynna okända kollegor snarare än topplistor. Jag bloggar här om dessa läsupplevelser:
http://www.tomatsallad.nu/blandat/skriva-och-lasa/
Om värdet av en redaktör: Mycket bra med ”1800-talsmyten om författaren som det ensamma geniet”. Frågan är om den myten inte frodas än. Vilken idrottsstjärna vet inte vad en skicklig tränare betyder, en som ständigt iakttar? Vilken ung människa med sångröst vet inte att man måste ha en professionell sånglärare om man ska nå toppen? Men inte alla med författardrömmar.
I avvaktan på att min stora roman under arbete ska vinna Augustpriset har jag i alla fall som redaktör haft glädjen att flera av mina författare har blivit antagna av större förlag än mitt :-)
Göran Fagerström, Bokverket
Det var en utmärkt jämförelse.
Lycka till med din bok.
Pingback:Bokrecensioner igår, idag och i framtiden - Lava Förlag