Säljande framsida till boken

Ett säljande bokomslag är otroligt viktigt, det är framsidan som säljer boken om författaren är okänd. Att ta fram rätt bokomslag är dock inte gjort i en handvändning. Läs varför boken är grön, vad som är fel med Å och varför den öldrickande draken försvann.

När jag började leta tryckeri ingick hjälp med bokomslag i min kravspec. Jag insåg snabbt att ger man ut en bok själv, då får man också göra bokomslaget själv. Inte lätt, framsidan ska inte bara vara säljande, den ska passa ihop med innehållet också. Jag inledde med att titta på bokomslag på liknande böcker.

Dubbel kompetens till samma pris (gratis)

När en nära vän erbjöd sig göra mitt bokomslag gratis jublade jag. Inte nog med att vederbörande har en estetisk ådra och har gjort många designjobb tidigare – hon jobbar dessutom ihop med en utbildad bokomslagsdesigner. Massor av kompetens alltså!

Min designer satte genast igång och skickade en första princip-skiss. Den var skrikgrön med en skrikrosa cyklist mitt i ett känslomoln och jag höll på att sätta i halsen. Men tydligen är starka kontraster en viktig säljfaktor och det skrikrosa inslaget var onekligen både färgstarkt och actionfyllt. Det gröna filtret motiverades av att hon använt en bakgrundsbild som inte höll tryckkvalitet.

Efter en veckas begrundande hade jag vant mig vid illgrönt och vi inledde helgen med att fundera på bakgrundsbild och förgrundsbild (den skrikrosa cykeln var en lånad betalbild). För ett typiskt walesiskt landskap finns tre varianter att välja mellan.
1)      Gröna kullar, gärna med ulltottiga får.
2)      Kolossala stenruiner till slott.
3)      Dramatiskt branta klippor och oändligt hav.

Inte för något av alternativen hade jag en bild som höll tryckkvalitet. Jag övervägde att åka över till Wales med systemkameran men hur länge skulle jag behöva sitta och vänta på bra väder mitt på hösten? Tid var en bristvara med tanke på mitt mål att få ut boken före jul, så vi bestämde oss för alternativ ett, gröna kullar och testade ett par olika alternativ med mer eller mindre sanddynkänsla. Till förgrundsbild föreslog jag en varning för mtb-skylt, den skulle väl om något fånga uppmärksamheten. Mejlade över den och min designer frilade själva skylten men kom tillbaka med det nedslående beskedet att inte heller denna bild höll tillräcklig kvalitet.

Därmed var även denna helg slut. Tyvärr utan färdigt omslag och utan omslag kunde jag inte gärna trycka boken utan fick skjuta upp trycket ytterligare en vecka. Vi enades om att det antagligen var snabbare att göra omslaget om vi båda var på samma plats, istället för att mejla förslag och ändringar om vartannat. Fredagen därefter var jag stressad och redo. Nu minsann skulle vi bli klara. Men var höll min designer hus? Ringde. Inget svar. Till sist, med adrenalinnivåer någonstans i höjd med Empire State Building fick jag besked: sjukdomar i familjen, akut resa till annan ort. Min ilska förbyttes till sympati. Stackare.

Men nu: Vad göra? Fixa omslaget på egen hand? Jag har varken Photoshop eller Indesign och inga kunskaper om hur man använder dem. Kände mig extremt handikappad och inte blev paniken mindre av att jag delvis valt okunskapen. (Det verkade vettigt då. Jag jobbade på AstraZeneca, var ambitiös och ville göra karriär och hade mer än en gång fått höra att ”du är ju så duktig på det du gör att du bör stanna exakt där du är”. Att då lära sig något mer ”matnyttigt” verkade ostrategiskt.)

Bokutgivningen räddad

Efter en helg med självförebråelser kom min goda vän och författarkollega John Nixon, aka the supercargo till min räddning. Han tog sig an uppdraget att förverkliga de idéer som min tidigare designer föreslagit och göra ett attraktivt omslag i grönt, vitt och rött – samma färger som i den walesiska flaggan. Vi återgick till att ha en cyklist på framsidan. Cyklist för att det signalerar fart och fläkt men också för att det cyklas en hel del i boken. En djupdykning i det egna bildarkivet resulterade i en uppsjö med bilder på personer som står bredvid en cykel. Hittade även bilder där det lyfts cyklar över ett eller annat hinder i lite olika länder men bara en enda bild på en cyklande cyklist. Det var jag själv som cyklade, vilket var en bonus, och bilden var dessutom tagen med systemkamera. Så långt var allt väl. Men, den som hade hållit i kameran hade tryckt av medan jag fortfarande var en tvåcentimeters prick i fjärran. Bilden gick alltså inte att använda som den var, men kanske efter lite bildbehandling?

Bildbehandling blev det, framlänges och baklänges. Superstressad förvandlades jag till en detaljfokuserad perfektionist och John fick testa alla photoshops finesser för jag var aldrig nöjd. Det var för brunt, det gav fel associationer, det var fel balans i bilden. Till slut skickade John en illröd blobb och lät förstå att nu hade han nått vägs ände.

Min planerade modellbild (där jag skulle vara skitsnygg) ratas osedd

Jag var inte alls nöjd men tacksam och  imponerad över att John fortfarande pratade med mig flyttade jag över fokus till baksidan. Själva baksidestexten hade jag vid det laget filat på i två år, vilket inte hindrade mig från att göra lite sista minuten-ändringar. Vi testade också en lång rad olika typsnitt, storlekar på typsnitt, placering av texten, skuggning eller inte skuggning av texten, olikfärgade rutor, olika nivå på grönheten i bakgrunden… Den gröna färgen valdes lite på måfå. Utan tillgång till expertens böcker om tryckfärger valdes en grön och en röd pantone-färg väl medvetna om att vi inte skulle veta exakt hur färgerna såg ut förrän vi såg dem i tryck (scary!).

Det som gick fortast var att välja författarporträtt. Från början hade jag planerat en perfekt ljussatt studiobild någon dag när jag var utsövd, solbränd, välsminkad… kort sagt skitsnygg. Istället blev det ett självporträtt jag tagit med kompaktkameran klockan 07.00 på morgonen den 25 augusti. Just det datumet är det premiär för ripjakt och jag hade varit ute och knallat i flera timmar på fjället i småregnet utan att se en endaste ripa. Att vi valde den bilden beror på att vi tyckte att det finurliga småbusiga ansiktsuttrycket (bakgrunden och utstyrseln) passade bättre ihop med bokens innehåll än en stylad modellbild.

Minst en person håller med. Linda Eriksson sa spontant ”vad bra att du inte har något studioporträtt” när hon fick se en av mina åttiotolv utskrivna varianter av bokomslag. Linda gillade också den röda blobben, framförallt att den har cykelhjälm. (Det är för övrigt Linda som tagit bilden jag använt som bakgrundsbild). Andra personer var mindre förtjusta i den röda blobben och jag fick många förslag på förändringar. En del av dem föll på tidsbristen, andra passade inte in i det intryck jag ville att omslaget skulle ge. En sak jag tog till mig var synpunkterna på en stor röd öldrickande drake som prydde baksidan. Den genererade allt ifrån att den såg läskig ut till att den tog över så att man inte läste själva baksidestexten. Den utgick.

Gabriela Larsson påminde mig om att kombinationen rött och grönt kanske inte var helt lyckad med tanke på färgblinda. Nu visade det sig att John fiffigt nog besatt expertkunskap i ämnet och kunde lugna mig med att färgblinda visst kan läsa titeln, det är bara den röda blobben som bli aningen murrig mot den gröna bakgrunden.

Den branta inlärningskurvan blir ännu brantare

Skickade lättad iväg omslaget till tryckeriet. Nu äntligen skulle böckerna tryckas. Icke. Fick ett mejl tillbaka där tryckaren bad så hemskt mycket om ursäkt men det fanns en del problem med omslaget. Under de följande dagarna lärde jag mig en massa nya saker.

Bokomslag bör inte göras i photoshop utan i något annat program (okänt vad, fick aldrig svar på den frågan). Tryckare vill helst ha bilden i en fil och själva texterna i en annan så att de kan göra justeringar.

Papper är ett levande material och det drar sig och rör sig beroende på luftfuktighet, temperatur mm. Därför bör man göra ett omslag som tål ordentliga rörelser. Undvika text för nära kanterna eller exakt centrerad (för den kommer aldrig bli exakt centrerad).

Å är en synnerligen korkad bokstav i en boktitel. Ringen i Å:t sticker upp och riskerar hamna på framsidan. John fick krympa ner bokstaven Å på ryggen.

Det finns något som heter bigen, det är en vikning 7 mm från ryggen. Det gör att titeln på framsidan inte får vara för bred så att den hamnar i bigen.

Rutan med streckkod på baksidan (vit ruta i bilden ovan) ska heller inte ligga för nära ryggen, då riskerar den att hamna på ryggen vilket blir urfult.

Har man en rad med bilder längst ner på baksidan gäller det att bilden längst till vänster har ”klippmån” åt vänster. Från början låg bilderna i en annan ordning och ölglaset var längst ut till vänster. Hade inte blivit så snyggt om det klippts mitt itu.

Det strikt matematiskt centrerade är inte alltid det som ögat upplever som centrerat. (Texten och cyklisten på ryggen är centrerad men ser inte centrerade ut).

Skuggad text blir pixlig i tryck. Nu påpekar mina kära väninnor för mig att det bara är jag i hela världshistorien som kommer skärskåda omslaget med näsan två centimeter från boken. :-)

Så här ett tag efteråt är jag väldigt nöjd med omslaget. Tycker det är coolt och passar ihop med boken!